Tjugo pyttesmå myrsteg.

Kanske tar man ett par steg framåt och ett tillbaka. Kanske tar man ett jättekliv eller tjugo pyttesmå myrsteg. En del kanske springer medans andra sakta vankar fram.

Men det viktigaste av allt är att riktningen på fötterna alltid pekar framåt.
Sluta hålla fast vi det som en gång varit och se att målet i slutändan kanske inte nödvändigtvis kommer vara sämre eller bättre, men annorlunda. Och annorlunda är väl bra nog? När man får perspektiv på då och nu ser man plötsligt saker man innan varit blind för. Plötsligt klarnar allt, och man ser ljuset framför sig. Sakerna som förr kändes stora, känns plötsligt inte alls så viktiga. Ganska obetydliga till och med.

Man kanske måste våga släppa taget om det som en gång varit, för att kunna greppa det som komma skall.