Idag har jag gråtit, idag har jag skrattat. Idag har jag varit arg, idag har jag varit glad. Idag blev jag faster. Jag är jätte glad över att ha blivit faster till en sån söt liten parvel. Jag är mindre glad över att jag fick nyheten från min mamma och facebook.

Mr M ringde i fredags natt, vad han hade på hjärtat vet jag inte. För jag svarade inte. Det har gått exakt 5 månader och 1 vecka sen vi sågs sist, 2 månader sen jag hörde hans röst sist och 1 månad och 2 veckor sen jag svarade på hans sms. Det gör ont, och det är minst lika jobbigt idag som igår...

Du vet känslan när någonting som inte borde påverka dig, har påverkat  dig. Den känslan har jag nu.

Idag bokade jag och mamma resa till London, den 11 augusti bär det av. Vi ska bo på king's cross, centralt och bra. Berättade för min kära vän Dean i London att jag kommer, så vi ska träffas över några glas öl. Dags att öva upp engelskan, kommer ju inte ha Googles översättningsprogram till hands där borta.

Åh vad jag längtar. Mitt älskade London.

Hur kan man sitta och tycka synd om sig själv, klaga på att man är tjock, vara stolt över sig själv för att man gått ner 5 kg, gnälla över det mesta som har med sin vikt att göra för att sedan köpa 10 (tiofuckingjävlastycken) st dubbelnogat. Då får man fan skylla sig själv att man är fet! Inte ett dugg jävla synd om dig. Att du dessutom använder dom där 5 kg som som ursäkt för denna "belöning", skrattretande.
Jag är arg, jätte arg. Och jag vet inte varför jag ens bryr mig om det här, men arg blev jag och det fick hon höra. Är man i 130 kg klassen kanske man borde tänka lite...

Min mormor vet precis vad jag behöver när världen är upp och ner. Tack, jag älskar dig.

Hej världen!
Jag hatar dig. Det är inte okej, inte på långa vägar. Jag är är så arg, frustrerad, irriterad och besviken. Världen är orättvis. Men mest av allt hatar jag mig själv. Jag längtar tills jag som 95-åring somnar in stillsamt, det är jag värd. Nu ska jag laga tacos, till mig själv. Jävligt roligt. Det hurrar vi för.
Hejdå världen!

Igår trillade skattepengarna in på mitt konto, idag trillade dom in på forex och trollade sig till turkiska poletter. Så nu är resekassan fixad.
Var även in på specsavers med min polisanmälan så att jag kan plocka ut ett par nya brillor eftersom mina andra fortfarande är spårlöst borta.
Trodde det skulle bli en dyr historia, men behövde bara betala 400 kr och då förlängde jag även min försäkring.
I helgen hade jag velat åka till sthlm för att fira Jonas som fyller år och träffa Linda. Men som sagt poletterna måste sparas till Turkiet.
Sjökrogen har premiär i helgen. Planen är att ta sig dit, och det bästa av allt är att jag inte behöver göra av med en enda krona. Det är gratis inträde hela helgen. Alkoholskåpet står fortfarande fullt av godsaker från mina kära vänner på jobbet. Det är dessutom lagom avstånd för en promenad eller cykeltur. Så det blir fillefinfint.
Facebook är typ det bästa som har hänt mig, kanske det värsta också eftersom jag är sjukt beroende.
Men åter till det bästa. För exakt 9 år sedan var jag, min familj och My till Brasilien. En av det bästa upplevelserna i mitt liv. Där lärde vi känna runt 20 ungdomar som vi hängde med dag som natt i en månad. Tårarna var många när det var dags att ta faväl. Vi bytta adress, mail och telefonnr med några utav dom. Men allt rann ut i sanden och ingen hörde av sig till varandra. I och med att åren gått så har nummer och adresser slutat existera. Kvällarna har varit många då jag och My pratat i timmar och detta minne vi delar. Fotoalbumet börjar snart trilla isär för att vi har kollat i det för många gånger.
Har försökt söka upp dom på facebook, förgäves. Men så idag, hittade jag Gustavo. Ett mail är skickat och jag väntar med spänning. Hoppet är att få kontakt med flera av våra vänner, eller åtminstonde få veta vad dom har för sig nio år senare.
Jag är så lycklig!
Nu ska jag fortsätta svettas i soffan och fortsätta mitt facebook beroende. Helt plötsligt blev jag jätte pigg, hur ska jag nu kunna sova?

Jobbar inte folk? Hur kommer det sig att alla är bruna, medans det ser ut som om jag legat och jäst i blekningsmedel? Orättvist.
Eller är det så att jag har maximal otur och är ledig när regnet faller ner. 
Det ryktas om att det är 32 arbetsdagar kvar till semester, det låter bättre än 7 veckor.

Jag tänkte skriva några rader. Men som vanligt finner jag inget av intresse. Dagarna är ganska gråa, samma sak dag ut och dag in. Jag behöver något spontant, roligt och galet att se fram emot. Turkiet givetvis men den resan känns fortfarande väldigt långt bort och för den delen inte speciellt spontan. Snarare väldigt planerad. Jag behöver något som inte är 7 veckor bort, så om någon vill göra något spontant och billigt (helst gratis) får ni mer än gärna höra av er. Men är man fattig som en kyrkråtta och måste vända på varenda krona så får man leva ett ganska grått liv i två månader för att uppleva en galen vecka i Turkiet. Och det kan det ju vara värt, för vad är en bal på slottet...?

Det här låter väldigt illa, men det är inte så hemskt som det verkar. Imorgon ska jag dricka öl, äta gott och kika på fotboll, och en fredagkväll kan fan inte spenderas på bättre sätt.

Nu säger jag godnatt och välkommen John blund.